Nostalgi, Sommar

Ute blåser sommarvind

Den här visan har jag så otroligt starka minnen ifrån när jag gick i lågstadiet i mitten av 1960-talet. Vår fröken var duktig på att spela orgel och vi fick stå upp och sjunga i klassrummet. Jag minns att det pirrade i hela kroppen för att sommaren hade kommit. Det var något alldeles speciellt när vi fick sjunga den här visan, minnet sitter alltjämnt kvar.

Ute blåser sommarvind är ursprungligen en vaggvisa, med text av Samuel Johan Hedborn. Visan publicerades första gången år 1813, och har sedan dess tonsatts flera gånger, bland annat av Alice Tegnér, vars tonsättning från år 1897 är den mest kända. I dag används visan på skolavslutningar inför barnens sommarlov, då ofta verserna 1–4 sjungs, och vad passar inte bättre än att vi lyssnar när Idun sjunger denna vackra visa ackompanjerad av ett lika fint bildspel.

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan re’n,
sätter löv i taket se’n.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand’ land
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.

Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
”Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova.”

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra,
som vill barnet röra.

För en pojke sjungs sista versen:
Snart är liten kind en man;
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.

För en flicka sjungs sista versen:
Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp;
virkar sen åt ungersven
kappan blå och får igen
fästring och spänne
och guldspann på änne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.